Jag kom in på en blogg inatt när jag låg och snurrade i sängen och inte kunde sova.

I bloggen berättade tjejen hur hon levde och hur otur hon haft med sina killar osv osv..1:a barnet hon fick så gick killen och tjejen skilda vägar efter 2 månader. Sen hade hon träffat en ny när hennes dåvarande bebis var 5 månader, efter 1 månads förhållande med den nya karln blev hon gravid. Vilket hon inte ville ta bort trotts hans vädjan. Innan förlossningen i v 28 väljer dom att dom ska gå skilda vägar och han vill inte ha något med barnet att göra när den väl är ute.

Innan förlossningen med nr2 träffar hon en kille lite till och från. Han vet om att hon ska ha barn (sitt andra barn) inom bara några veckor. Som jag förstått de hon skivit i sin blogg så finns han där som stöttning under förlossningen med nr2 och dom är tillsammans drygt 1 år efter de.

Nu är hon 27 år och gravid igen med sitt 3:e barn och hon vet inte vem som är pappan. (antar att de är ett one night stand eller liknande.)

 

När jag skummat igenom bloggen så började mitt tänkande. Jag vill inte dömma, för jag vet inte hur hennes bakgrund ser ut eller liknande. Men va fan.. Ursäkta uttrycket. Man kan väl se till och skydda sej?

Jag undrar hur hon tänker då hon väljer att behålla barnen då hon inte har ekonomin för att ha barnen då hon går på socialapengar. Och sen kan jag väl tycka att man borde ha lärt sej att man kanske ska vänta lite med att skaffa barn om man vart tillsammans så pass kort tid. 

 

Jag tycker inte att de är fel att skaffa barn ensam, de är inte de jag menar. Jag menar mer att har man inte ekonomin och orken för de så bör man nog tänka efter lite extra.

Det är inte bara att skaffa barn och tro att de är guld och gröna skogar. 

 

Statistiken säger att "unga" föräldrar dvs tjejer och killar under 25 år är dom som har svårast att hålla ihop förhållandet när man får barn. 

Läs artikeln Vi föräldrar

 

Om jag ser till mej själv så skulle det vara den SISTA utvägen till att separera/skilja sej när man har barn. Jag skulle ha velat gå på parterapi, psykolog och framförallt känna att jag gör de här för att jag och barnen ska må bra. Jag ser de säkert på ett sett pga att jag har skilda föräldrar och kan inte ens minnas tiden då mina föräldrar var tillsammans. Man undrar ibland hur man själv hade vart som person om mina föräldrar hade levt ihop idag. Och de kan ju ingen svara på. 

Men jag önskar och hoppas att mina barn ska få leva ihop med båda sina föräldrar oavsett vad som händer.